Jag heter Sarah och kommande rader är min historia om vad EFI Fadder kommit att betyda för mig. Helst skulle jag vilja berätta från början, berätta om varje enskild händelse som lett fram till att jag är den jag är idag. Men det här är ingen bok så jag ska fatta mig kort. Dock så tror jag, att jag i korthet behöver beskriva vem jag var innan jag lärde känna Gud, för att du som läser ska få en förståelse för vilka värdar det var som möttes, då jag i april 2004 för första gången, satte min fot i Rumänien.

Jag har hade en riktig “Barna i Bullerbyn” uppväxt med gärdesgårdar, kor, hölass och kattungar. Dock så bestod idyllens baksida i att de 100 korna tog den mesta av min mammas och pappas tid varav jag spenderade stor del av min uppväxt tillsammans med mormor. Mormor var min stora trygghet. Hon var kristen och utgjorde grunden för det jag idag vet om Jesus. Tillsammans med mormor tackade jag Gud för maten och bad aftonbön varje kväll. Min morfar avled hastigt då jag var i treårsåldern, men då jag var 10 år träffade mormor en ny man och flyttade 45 mil bort från mig. Med mormor försvann min trygghet och hela min värld vändes upp och ned, för jag kände mig övergiven och bortvald. Från att ha varit ett ganska lätt och glatt barn förändrades jag långsamt till ett allt mer förtvivlat och argt barn. Det hela förbättrades inte av att mina föräldrar skilde sig, korna såldes och min relation till mamma blev allt sämre. Min mormor avled hastigt tre år efter att hon flyttat.  Mamma och jag vände våra sorger mot varandra och relationen blev än mer infekterad.

Jag började tidigt testa gränser och jag var inte mer än 12 år då jag snodde mina första cigaretter, som jag sedan rökte i ren protest. Jag började även ett självskadebeteende där jag på något konstigt sätt fann det rofyllt att se mitt eget blod rinna. Då jag började högstadiet var katastrofen ett faktum, den lilla byskolan förflyttades in till stan där jag snabbt lärde känna en hel hög med andra, lika arga och vilsna individer som jag. Även situationen hemma förvärrades, mamma och jag kunde inte längre se varandra utan att det resulterade i skrik och bråk. Jag och mitt kompisgäng hade ständig kontakt med både polis och Socialtjänst. I skolan var jag mer frånvarande än närvarande, jag både rökte, drack alkohol och testade droger.

Efter en turbulent tonårstid träffade jag Lasse. Han kom som en skänk från ovan och blev min stora trygghet under de tre år vi var tillsammans. Det är mycket tack vare honom jag är den jag är idag. Inom loppet av ett år hade jag läst upp mina betyg, kommit in på gymnasiets barns och fritidsprogram samt fått en fin relation till mamma och pappa.  Ilskan jag burit på avtog för varje dag med Lasse och då förhållandet tog slut var jag en förhållandevis harmonisk person. Att Lasse var kristen var inget jag reflekterade över under vårt förhållande, men då jag ser tillbaka på den tiden idag kan jag se att Gud var närvarande i mitt liv, även då.

Det var under mitt andra år i gymnasiet som jag för första gången hörde talas om EFI Fadder. Tre tjejer i klassen över mig hade som projektarbete att samla in saker att skänka till second hand affären Öppen Hand, som stöder EFI Fadders arbete i Rumänien.  För att visa sin tacksamhet över tjejernas engagemang bjöd Öppen Hand dem på en resa till Rumänien för att de, med egna ögon, skulle få se vart de saker de samlat in hamnade. Då tjejerna kom tillbaka berättade de om sin resa och vad de fått uppleva i Rumänien. Jag bestämde mig direkt, kände det i hela kroppen, dit ville jag också åka! Sista året i gymnasiet görs en praktikperiod om totalt 8 veckor vilket för mig var ett perfekt tillfälle att besöka Rumänien. Att organisationen var kristen var ingenting som jag reflekterade över, jag antog att det med all säkerhet skulle finnas andra där, som precis som jag, inte var kristna men ändå hade ett intresse av att hjälpa andra människor.

Sagt och gjort, jag fick ansöka till skolledningen och sedan till EFI Fadder.  I efterhand har det visat sig att det egentligen var lite underligt att jag fick åka,  för EFI Fadder hade bestämt, strax innan jag ansökte, att de inte skulle ta emot fler praktikanter. Gud ville annorlunda, så i april 2004 satte jag mig, 18 år gammal för första gången på bussen mot Rumänien , närmare bestämt Marghita.

Jag minns så väl känslan då jag för första gången klev in på Herculane, som är det hus där volontärerna i Marghita bor. Hela taket var fyllt med hjärtan med olika namn på. I det rum jag skulle sova i satt det en tjej som spelade gitarr och sjöng. Jag kände på en gång att här, i det här huset med de här människorna, där fanns det kärlek. Någon dag senare fick jag ett påskägg med mitt namn på. Påskägget var från Sofia, dotter till Lars och Barbro, som grundat organisatonen. Jag hade aldrig träffat Sofia, hon var inte på plats i Rumänien utan hade skickat ett ägg till varje volontär. Min förundran var total. Att någon tänkt på mig, att någon tagit sig tid att göra ett ägg, även till mig, trots att vi aldrig träffats, det var stort för mig. Det var förstå gången jag råkade på Guds arbete i sin mest osjälviska form, men det var inte  den sista.

Jag konstaterade snart att jag var den enda på plats som inte var kristen. Min bakgrund tycktes skilja sig markant från de andras och jag kände mig lite malplacerad. Jag minns det första bönemötet jag var med på. Nog ska jag erkänna att det skrämmde mig då alla dessa trevliga människor helt gick upp i sina böner till Herren. Att be högt tillsammans på det här viset var inget jag kommit i kontakt med tidigare. Då någon började gråta blev jag minnst sagt förtvivlad. Varför var det ingen som tröstade henne? Jag knuffade till tjejen som satt bredvid mig och pekade diskret mot tjejen som snyftade. Tjejen bredvid log mot mig med en blick som sa att jag inte behövde oroa mig och jag undrade tyst för mig själv om detta kanske var nån form av sekt. Föga visste jag om kärleken till Gud och vad den kan göra med människor under bön.

Efter någon dag var det dags för mig att ta mig till Casa Alba, det barnhem där jag skulle arbeta under min tid i Rumänien.  På Casa Alba var barnen uppdelade efter ålder i olika rum. Eftersom jag inte kunde språket skulle jag arbeta med de minsta barnen. Varje rum var försedd med en dörr med en lfönsterruta i. Jag minns det som det var igår, känslan som spred sig som en explosion i hela min kropp då jag för första gången tittade in genom fönsterrutan och fick syn på den där lilla tjejen som skulle förändra mitt liv för all framtid. I det rosa rummet, som var det rum där de minsta barnen bodde fanns det då fyra barn, alla under ett år. Hon var ett av dem. Under de åtta veckorna jag var i Rumänien spenderade jag så mycket tid jag kunde med henne. Då jag inte arbetade tog jag henne med mig hem till Herculane. Hon var en glad och bestämd liten fröken och tiden i Rumänien gick fort då hon upptog den mesta av tiden. När jag tänker tillbaka på de där veckorna minns jag särskillt nätterna då hon inte ville sova. Det var som att hon var tvungen att ta till vara på varje minut då hon hade någons fulla uppmärksamhet och att hon därmed inte hade tid att sova. Jag minns hur jag vankade fram och tillbaka i det lilla vardagsrummet med henne i famnen, rädd att jag skulle störa de andra volontärerna som sov i rummet intill. Den kärlek som spreds  i min kropp varje gång jag såg på henne var total. Aldrig tidigare hade jag känt så starka känslor för någon eller något. Även de andra barnen påverkade mig, alla med sin historia. Jag fick perspektiv på livet och problem som tidigare tagit min energi bleknade bort. När min tid som volonär var slut var jag förtvivlad. Hur skulle jag kunna lämna den lilla tjejen jag nyss lärt känna? Jag minns då jag satte ned henne på madrassen på Casa Alba, vände mig om och gick. Tårarna rann hela vägen hem till Herculane och jag lovade mig själv att jag snart skulle komma tillbaka. Så blev det inte men det visste jag inte då.

Väl hemma i Sverige tog jag studenten och började arbeta inom barnomsorgen. På sommaren började jag halta, haltanden övergick sakta till en stigande smärta som strålade ut i mitt högra ben. Hösten 2005 var situationen ohållbar och jag sökte vid upprepade tillfällen hjälp för smärtan i ryggen. Då våren 2006 var i antågande diagnostiserades jag med Ewing Sarkom, en form av skelett cancer. Tumören satt i bäckenet, var cirka 10 x 10 cm stor och satt illa till där den inte gick att operera. Det såg inte ljust ut då jag, 20 år gammal fick mina första cellgifter. Behandlingen pågick under ett år.  Eftersom tumören inte gick att operera fick jag maxdos med cellgifter, maxdos med strålning och så avslutades året med en stamcellstransplantation där jag återgavs mina egna stamceller. Den här behandlingen är, i särklass, det absolut värsta jag varit med om. Cellgifterna gjorde mig mycket illamående och mycket trött.  Genom åren har det varit många som frågat hur jag orkade. Det är då jag får den frågan, som jag berättar om Rumänien, jag berättar om Rumänien och de underbara människor jag träffade där. Jag berättar om hur de visade mig vem Gud var så jag visste vart jag kunde vända mig för att få kraft under de stunder då jag bara ville ge upp. Jag berättar om henne, den lilla tjejen, som trots sin låga ålder tagit sig igenom så mycket och tillråga på allt, helt själv. Jag berättar om hur modig och stark hon var som trots sin historia, log mot mig varje morgon då hon vaknade. Och jag berättade om min längtan efter att få träffa henne igen. Jag var tvungen att överleva, för hon hade ingen annan som brydde sig om henne. Ingen mamma, ingen pappa. Min situation såg inte ljus ut, men jag bad till Gud att jag skulle få träffa henne igen och i februari 2008 var jag återigen på väg mot Rumänien. Jag hade dåligt med hår på huvudet och väskan full med penicillin.

I mitt huvud hade jag föreställt mig, så många gånger under febriga sjukhusnätter då jag hängt över toalettstolen, hur jag återigen skulle titta in genom rutan till det rosa rummet och få se min lilla tjej där. Känslan då jag steg in genom dörren på Casa Alba igen var oslagbar. Min lilla tjej kände givetvis inte igen mig efter så lång tid, så det tog mig ett par dagar att vinna hennes förtroende. Men det var den där första kvällen, när jag återigen fick krama henne godnatt som jag med all säkerhet visste att Gud fanns. Egentligen visste jag det redan innan, men det här var det jag behövde för att lämna alla tvivel bakom mig. Jag tackade Gud för att han lyssnat på min bön, för att Han visade mig sin kärlek, för att Han hjälpt mig igenom de prövningar livet bjudit på och jag tackade honom för att jag fått uppleva den här dagen, som jag så länge drömt om. Jag tackade Gud för livet och det gör jag än idag.  

Sommaren 2009 blev min tjej adopterad. Jag hade då hunnit med flera resor fram och tillbaka till Rumänien och henne. Även här var Gud med mig och gav mig möjlighet att hålla kontakten med hennes föräldrar. I år är det 10 år sedan jag var i Rumänien för första gången och jag har fått priviligiet att återvända för att träffa min tjej igen. Hon har det alldeles fantastiskt bra och min kärlek och tacksamhet gentemot vår Herre fann inga gränser då jag såg henne leka med sina syskon i hennes alldeles egna familj.

Att i framtiden adoptera har för mig varit en självklarhet ända sedan Gud visade mig de föräldralösa barnen. Det var även tack vare den vetskapen som jag tog mig igenom en hel universitetsutbildning. För det lovade jag mig själv, att om Gud än en gång låter min väg korsas med ett barn, vars blotta existens får mitt hjärta att svämma över av kärlek, så ska jag inte bara ha den känslomässiga tillgängligheten utan också den ekonomiska möjligheten att ta hand om det barnet.  I år har jag även fått möjlighet att ta med mig min fästman hit. Det kändes så oerhört viktigt för mig att få visa honom vad det är som format mig till den jag är idag.

Nu i efterhand ser jag hur fantastisk Guds plan är. Nog visste Han vad Han gjorde då Han skickade iväg mig till Rumänien den där första gången. Idag är jag frisk och mår bra. Det tar mig tio år att bli friskförklarad så än är jag inte i mål, men jag är på god väg och med Guds kärlek och styrka kommer jag klara alla de utmaningar livet erbjuder. Jag kan inte med ord förklara vad Rumänien och EFI Fadder sarbete betytt för mig och för många andra volontärer, barn, ungdomar m.m. De har gett mig så mycket kunskap, kärlek, tillit och tro. Och för det, är jag dem evigt tacksam.

Marghita 20 september 2014

Sarah